Till en 50-åring (gift eller sambo) från en släkting eller nära vän

Talets inledning:

Ett halvt sekel, halvvägs kommen, andetagen är djupare och helheten tydligare.

Så kan man kanske symbolisera femtio år. Eventuella barn är vuxna och barnbarnen är kanske redan födda eller åtminstone påtänkta. Passionen i förhållandet har lagt sig till ro i en trygg famn. Läsglasögonen har funnit sin plats på näsan. Enkelt uttryckt: vardagen flyter lugnt.

Men sedan då? ”Var det allt?”, frågar du. Nej, det är nu det börjar, det verkliga livet, och du står just nu på startlinjen.

Det är som att bygga ett hus. Först läggs grunden, sedan reser man stolpar och takstolar. Därefter kommer tak och väggar.

[…]

Utdrag ur återstående delar:

Om att smycka ett hem: ”Det ska du börja med nu, och du kan välja och vraka. Du får byta färg och mönster hur du vill – det behöver inte bli rätt på en gång.”

Om att ändra på sitt yttre: ”Som femtioåring är det dessutom fullt tillåtet, precis som när man är ung, att ändra på klädstil, frisyr och övrig lekamlig utrustning.”

Om klassiskern, resandet: ”Tänk dig att äta spännande rätter i världens alla hörn och besöka exotiska marknader med lika exotiska priser. Tänk dig att låta solen måla dig gyllenbrun, medan havets musik vaggar dig till sömns.”

Talets avslutning: “Efter smakrika upplevelser är det skönt att svepas in i vardagens trygga lunk. Stanna upp och begrunda, och dra in andan en extra gång med insikten att våra liv reflekteras i varje andetag.”