Till kräftan. Ett kåserande tal om kräftskivan och dess attiraljer

Ett kåserande tal som jämför människor med kräftor och försöker reda ut orsakerna till kräftskivans existens. Ett småroligt tal som knappast förändrar världen men som lättar upp stämningen när människor inte känner varandra jätteväl.
Ur talet: Små och röda ligger de här och väntar mellan dillkvistar och pepparkorn. Tolv, femton centimeter långa och minst sagt krångliga att få i sig. Runt omkring sitter vi andäktigt med olika attiraljer på huvudet och visselpipor i högsta hugg. Nu är det okej för oss att leva ut barnkalassjälen. Nu får vi tuta och blåsa och flamsa hur mycket vi vill! Passa på när det ges möjlighet. För det mesta måste vi ju hålla igen…nu har vi chansen. Vi kan ta en tutpaus nu med en gång.

För den som inte är invigd är det svårt att förklara hur det kommer sig att vi år efter år hyllar dessa insektsliknande krabater, som betingar ett kilopris närmande sig det för guld. I levande tillstånd är de dybrunsvarta och går baklänges genom livet – vilket en del av oss också gör ibland. När de får ljuset riktat på sig stannar de paralyserat upp och blir lätt fångade byten. Jag känner en och annan människa som fastnat i strålkastarljuset och slutat gå vidare – för att nu ta ytterligare en likhet mellan människa och kräfta.